Socialdemokraterna tuggar på sitt

Verklighetens Sverige reformeras lugnt och målmedvetet i regeringens händer. Men socialdemokraterna förhåller sig inte alltid till verkligheten. De är kvar i sin hegemoniska värld och talar i allmänna termer om hur de vill styra och ställa oberoende av vad som faktiskt sker.

Investeringar är ett återkommande tema hos socialdemokrater men trots att jag är mycket intresserad av politik har jag hittills inte fått klart för mig hur socialdemokraterna tänker sig sina investeringar. De vill framför allt investera i infrastruktur och i utbildning. Fine. Men hur? Vad vill de konkret? Vilket är steg ett och två och tre?

Deras planer för infrastrukturen är väldigt luftiga för att uttrycka det artigt:

”Människor i hela landet ska kunna ta sig fram snabbt och kunna lita på att tåget, spårvagnen eller bussen kommer i tid. De åtgärder som vi vill genomföra ger större kapacitet och höjda hastigheter i många olika delar av landet. Våra förslag moderniserar och klimatanpassar det svenska transportsystemet och gör skillnad på kort såväl som på lång sikt.”

I verkligheten pågår investeringar i infrastruktur för fullt. Regeringen har en investeringsplan fram till 2021 på 417 miljarder kronor i ren statlig satsning. Därutöver satsar regeringen 5 miljarder extra under innevarande år för underhåll och investeringar i järnväg och vägnät. Extramiljarderna ska bekosta mötesstationer på Malmbanan mellan Boden och Narvik för att få malmtransporterna att rulla utan hinder.  Det blir också fler mötesstationer och dubbelspår, t ex mellan Kil och Laxå, Göteborg och Skövde, och extraspår till driftbangården i Hagalund i Stockholm.

Socialdemokraten Anders Ygeman kommenterar extramiljarderna med ”bra – men för lite”. Då kan man tro att socialdemokraterna ska satsa mera, men de håller sig på förhållandevis blygsamma 11, 5 miljarder kronor fram till 2015, för ”utbyggd kapacitet i järnvägssystemet” plus halvannan miljard för Stockholm. Det är alltså mycket mindre än vad de satsade på Botniabanan som slukade 20 miljarder. (Men som fortfarande bara fungerar av och till.)

Hur mycket järnväg får man för pengarna? Enligt uppgift kostar en mil järnväg i snitt en miljard att bygga. Bara det eftersatta underhållet av banvallarna runt om i landet, som gör att man måste reducera farten, uppskattas kosta upp till 38 miljarder, och tidigast 2020 kan man vara hyggligt ikapp.

Av den statliga ramen på 417 miljarder går 217 miljarder till investeringar, varav 33 miljarder kronor går till länen och 184 miljarder kronor går till investeringar i den nationella planen. 200 miljarder kronor går till drift- och underhåll, varav 136 miljarder kronor går till väg och 64 miljarder kronor går till järnväg.

Det finns alltså en nationell plan. Den innebär att socialdemokraternas återkommande fras om att investera i infrastruktur, för att få folk i arbete som de brukar säga, redan är på gång. Men ny järnväg är en omfattande och tidskrävande process som följer en lång prövningskedja som berör markägare, miljö, kommuner, övriga myndigheter och intressenter. Det är inte riktigt som att samla ihop ett gäng rallare som går igång med hacka och spade en måndagsmorgon. Järnvägsbygge kräver högkvalificerad personal av en typ som förmodligen saknas bland de arbetslösa. Det är snarare bristkompetenser, typ datatekniker, upphandlingskonsulter, byggprojektledare, ingenjörer, lantmätare, signaltekniker, maskinförare, anläggningsarbetare m fl.

Vad jag säger är att det råder viss okunskap (inte bara i oppositionskretsar) om vad regeringen faktiskt gör för att förbättra infrastrukturen i landet.

Detsamma gäller ”investeringarna” i utbildning. Som om antal utbildningsplatser eller antal tillskjutna miljarder vore allt avgörande. Vad jag vet finns det ingen resursbrist på möjligheter att utbilda sig. Antalet platser följer antalet födda, uppåt och neråt allt eftersom, och konstigt vore det ju annars.

Socialdemokraterna räknar platser. De bakar ihop högskoleplatser med traineejobb, vuxenutbildning och utbildningsvikariat och får ihop sammanlagt 57 400 platser till en kostnad av närmare 7 miljarder kronor.

  

Jag vet inte hur de tänker sig att det ska förbättra utbildningen i landet, men jag vet att i verkligheten, där regeringen befinner sig, har en stor skolreform just trätt i kraft. Den har gällt i skolan i en termin nu och man har alltså precis bara anträtt den väg man måste gå. Det är genom att göra något åt den interna infrastrukturen i skolan man lyfter utbildningen till en nivå där den måste ligga. Det handlar om det andliga klimatet i skolan, den interna skolkulturen, resultatinriktningen. Visst kommer det att ta tid innan dessa infrastrukturella satsningar slår igenom i högre utbildningsstandard. Men de övergripande önskemålen om att skolan måste bli bättre börjar i den verkligheten.

Det ska till exempel bli ökad studiero i skolan. Hur åstadkommer man det? Jo genom att lärarnas och rektorernas befogenheter tydliggörs. Genom tydlig struktur i den moderna svenska antiauktoritära projektinriktade skolan. Genom disciplinära åtgärder mot dem som stör, konsekvens, tillfällig avstängning också i grundskolan.

Det är nya läroplaner och nya kursplaner med distinkta kunskapskrav. Preciseringar av de olika ämnenas centrala innehåll och syfte talar om för lärarna vad som ska behandlas men inte hur. Och därtill kommer de nya betygen med flera betygssteg, och centrala prov från sexan och framåt. Undervisningen följs upp och utvärderas.

Det ställs krav på lärarna. Bara behöriga lärare får utöva viss undervisning. Pedagogisk skicklighet ska ge karriärmöjligheter. Profilklasser ska kunna starta på högstadiet för specialbegåvningar. I stället för det individuella programmet på gymnasiet kommer fem olika introduktionsprogram, typ preparandutbildning och språk- och yrkesintroduktion. De som går de här yrkesprogrammen har alltid rätt att komplettera för behörighet för högre utbildning.

 När socialdemokraterna säger ”investera i utbildning” är det som om de tror att mer pengar (till kommunerna?) skulle göra susen. De förhåller sig i alla fall inte till de krafttag som tagits på skolans område från och med i höstas. De tycks omedvetna om den nya skolpolitik som äntligen tar itu med de grundläggande felen med skolan.

Jag gör mig inga illusioner. Socialdemokraterna kommer att fortsätta att kungöra att god socialdemokratisk politik är att satsa på infrastruktur och på utbildning som om ingenting hade hänt. Ekot av dessa tomma ståndpunkter kommer att upprepas om och om igen bland dem som håller fast vid att socialdemokrater var de som visste bäst.

Men verkligheten kanske tränger igenom. Kanske får människor kanske klart för sig att vad de än tycker om regeringen så går saker faktiskt framåt. Säga vad man vill men regeringen uträttar faktiskt stordåd till vardags, även om medierna inte alltid är så noga med att upplysa om vad som gäller i verkligheten.