Nu blir sjukförsäkringen mjukare

Det var väl känt att långa och passiva sjukskrivningar oftast ledde till permanent utanförskap, vilket bara det var skäl nog att reformera sjukskrivningsprocessen vid regeringsskiftet 2006. Därtill kom att all tillgänglig kunskap talade för att utdragna sjukskrivningar är direkt skadliga. Nu har reformen varit i drift i snart tre år. Den är framgångsrik. Växande skaror återvänder till arbetslivet.

Men som alla vet har det funnits personer som inte har kunnat slussas över till introduktionsprogrammet på Arbetsförmedlingen för att de har varit för sjuka. En översyn för att åtgärda brister i sjukförsäkringen har presenterats, och den viktigaste nyheten där är att de som inte kan arbeta på grund av sjukdom ska ha en fortsatt ekonomisk trygghet genom försäkringen. Ett oskälighetsbegrepp införs. För dem som står vid den bortre tidsgränsen men inte kan tillgodogöra sig hjälpen att komma tillbaka så sakteliga föreslås individuella bedömningar. Är det oskäligt eller orimligt att omförsäkra till Arbetsförmedlingen ska det inte ske.

Vad som är skäligt och oskäligt i sjukförsäkringen är ingen ny frågeställning. Det säger sig självt att om man har tidsgränser i en försäkring som rör människor och människors sjukdomar och sätt att ta sina sjukdomar så måste man ha rader av undantag. Det har man också haft ända från början. Nu utökas utrymmet för undantag vilket ger F-kassan möjlighet att göra individuella helhetsbedömningar i svåra fall. En professionell praxis har vuxit fram och den kommer att öka förutsebarheten och därmed rättssäkerheten.

Jag ska räkna upp några vägledande exempel på undantag som redan finns i den reformerade sjukförsäkringen, och det gör jag därför att man fortfarande, från personer som borde veta bättre, i riksdagen, hör sägas att regeringen jagar ut svårt cancersjuka att söka arbete. Så är det inte. Det förekom när reformen var ung, men föreställningen att det är så än idag får folk att se rött. De fall som då, första hösten, presenterades på tv var stötande och kraven på patienterna tedde sig verkligen oskäliga, men man fick sällan alla detaljer. Cancersjuk behöver ju inte betyda att man helt saknar arbetsförmåga.

Undantagna har varit de som väntar på en operation (på grund av köer i vården) eller som nyligen opererats och med stor sannolikhet kommer att kunna gå tillbaka till arbete när de återhämtat sig.  Undantag görs för dem som återvänt till arbete på deltid. Det finns undantag för dem som väntar på transplantation. Undantag för dem med en diagnos där man med hjälp av det försäkringsmedicinska beslutsstödet kan sluta sig till tillfrisknande inom en viss tid. Undantag för sjukdomar som går i skov, upp och ned, med bra perioder och sämre perioder. Undantag för progressiva sjukdomar som obevekligt går mot det sämre där ingen bot finns. Undantag för dem med allvarliga tumörsjukdomar, och också för dem som får en tuff medicinsk behandling för att förebygga återfall. Undantag för olycksfallsoffer, för patienter med stroke, för brännskador, förlamningar, människor som mist förmågan att se eller tala. Men redan före översynen, hade F-kassan visst manöverutrymme att göra undantag för andra allvarliga sjukdomar av liknande karaktär.

Förslaget om de nya mjukare reglerna kom alltså den 11 april, men kritiken mjuknade inte. Den är sig lik. Det är tidsgränserna och utförsäkringarna som spökar. Frågan hur socialdemokraterna ser på tidsgränser infinner sig på nytt. Hur ska de ha det egentligen? De vinglar av och an och försöker säga både ja och nej samtidigt. Ska de göra sig av med ”stupstocken”? Driver de en arbetslinje eller inte? Har de glömt hur sjukskrivningarna rakade i höjden när de fick löpa fritt?

Regeringen säger klart och tydligt att tidsgränserna är viktiga och nödvändiga. De är avstämningspunkter för att pröva arbetsförmågan och för att sätta in rehabilitering. Men rehabilitering är ett missbrukat ord. Rehabilitering är ingen gör-om-mig-story. Läkarna pratar om ett rehabiliteringsfönster som egentligen bara är öppet några månader i början av ett sjukfall, varefter det slås igen. Då talar de om medicinsk rehabilitering. Den är effektiv i början. Bara kallelsen till F-kassan efter 180 dagar kortar ner sjukfallet med 70 dagar. 

Avsaknaden av tidsgränser tidigare var huvudskälet till att det gick åt skogen. Det som socialförsäkringsutredaren Anna Hedborg beskrev som en parkeringsplats för olösta problem - arbetslöshetsproblem snarare än sjukdomsproblem - gällde inte minst den tidsbegränsade sjukersättningen. Först många långa år i sjukförsäkringen. Sedan tidsbegränsad sjukersättning i väntan på ingenting. Det var ingen brådska. Det var inte tal om att ”bråka” med människor. De hade ju sin försörjning från kassan, och de blev fler och fler.

F-kassan hade inga andra möjligheter än att ”utförsäkra” den som nått slutgränsen på sin tidsbegränsade sjukersättning, som den famösa ”Annica” strax före valet, med den ovanliga och svåra sjukdomen. Med de aviserade nya mjuka reglerna skulle Annica ha fått stanna i försäkringen.

En del utförsäkrade från tidsbegränsad sjukersättning är ”nollklassade”. De kan inte återvända till sjukförsäkringen hur sjuka de än är därför att de saknar sjukpenninggrundande inkomst (SGI).  De har aldrig arbetat, i alla fall inte vitt, eller har bara inte haft någon anställning. De nollklassade är ungefär tio procent av dem med tidsbegränsad sjukersättning. Regeringen menar att de som en gång varit inne i försäkringen inte ska behöva söka försörjningsstöd om de fortfarande är sjuka. De ska få ett specialbidrag motsvarande vad de skulle ha fått i introduktionsprogrammet. De får också ett särskilt bostadsstöd i stället för det bostadstillägg de förlorar när de utförsäkras. Ca 12 000 personer kommer att utförsäkras från tidsbegränsad sjukersättning under 2011, av vilka något tusental nollklassade. Nästa år är det sista då tidsbegränsad sjukersättning över huvud taget betalas ut, och därefter vet alla från början vad som gäller i försäkringen.

Försäkringen måste ha tidsgränser för att inte urarta men en individuell bedömning inom det nuvarande regelsystemet ger en mjukare försäkring. Frågan vi måste ställa oss är: vilka ska försörja sig själva och vilka ska vi försörja?

Sjukförsäkringen är inte längre en allmän försörjning av sociala skäl

Det lönar sig att arbeta! Tidigare sade man att det SKA löna sig att arbeta. Nu är det inte längre ett retoriskt ouppnåeligt mål från högskattesamhällets dagar. Nu får människor behålla mera av sin arbetsinsats. Jobbskatteavdraget gör att det lönar sig att arbeta. För första gången på flera decennier kan vi känna den fläkt av frihet och oberoende som arbete ger. Arbetar vi får vi del av den uppmuntran som är arbetslinjens avsikt. Vi kan styra mera av vår ekonomi och därmed också mera av våra liv. 

Jobbskatteavdraget är regeringens viktigaste insats, i kombination med ansträngningarna att räta upp sjukförsäkringen. Sjukförsäkringen är inte längre en allmän kassaförsörjning av sociala skäl. Den lever numera upp till den gamla grundregeln som säger att försäkringen är ersättning för förlorad inkomst för den som saknar arbetsförmåga på grund av sjukdom. Kvarvarande brister har åtgärdats, och så gott som alla (98 procent) får sin sjukpeng utan problem.

108 läkare anförda av Jenny Fjäll som startade nätverket Resurs, för sjukas och utsattas rätt i samhället, åberopar sig fortfarande på gamla fall, från reformens första år, innan alla delar var på plats. Det är annorlunda nu, men ändå valsar skräckhistorierna vidare som om inget hade hänt. De vänder sig mot tidsgränserna, men tidsgränserna ska ses som nödvändiga avstämningspunkter. Hur ska F-kassan annars få reda på om människor fått tillbaka arbetsförmågan och kan återvända till arbete? Men för de allvarligt sjuka finns ingen slutgräns, och det tror jag läkarna vet.

De fall som mest figurerar i debatten och de som ”kommer i kläm” som Jenny Fjäll säger, är främst de som haft det hon kallar för ”tillfällig” sjukersättning. Så värst ”tillfällig” var den nu inte. Den kunde sträcka sig år framåt i tiden, och förnyas gång på gång, i tio år, tjugo år. Men denna tidsbegränsade sjukersättning är avskaffad och med den det ”drägliga liv” som dessa människor hade när pengarna betalades ut men ingen frågade efter hur det var med arbetsviljan.

Frågan som behöver ställas till de 108 läkarna, och till biskoparna som också uttalat sig om ”svårt sjuka” som tvingas ut och ”söka jobb eller arbeta under sin sjukskrivning ” (vilket svårt sjuka alltså inte behöver, vilket alltså är ett missförstånd. Det som erbjuds de ”utförsäkrade” när de kommer till arbetsförmedlingen, är nämligen en personlig kartläggning av behov och förmåga.) Frågan som måste ställas är bred: Vilka människor ska ha rätt till försörjning från staten och vilka ska förväntas försörja sig själva?

Det är som om vi hade förträngt att det tidigare fanns människor som jobbade svart, samtidigt som de lyfte sjukpenning och sjukersättning. Självklart är det inte dessa personer de 108 läkarna och biskoparna ömmar för, men deras omsorg om de ”utförsäkrades” försörjning kan mycket väl gälla människor som på grund av sitt levnadssätt aldrig tagit ett handtag i hela sitt liv, som i alla fall aldrig haft någon hederlig anställning och betalat skatt, men som ändå haft den tidsbegränsade sjukersättningen som födkrok. Sjukersättning på grundnivå kunde man nämligen få utan sjukpenninggrundande inkomst. Nu får dessa personer vända sig till kommunen för att få försörjningsstöd och det tycker jag är rätt. Det är rätt att sjukförsäkringen förbehålls de sjuka.

Så frågan är alltså om just sjukförsäkringen ska ge människor en ”dräglig tillvaro” oberoende av arbetsförmåga, bara av det skälet att de har haft kassaförsörjning förut i många herrans år. De 108 läkarna och biskoparna verkar vara inne på den linjen. De vänder sig emot att arbetsförmågan prövas efter lång tid i försäkringen, och det innebär väl såvitt jag förstår att de vill att F-kassan blundar och betalar.

Är det trolldom? Nej det är jobbskatteavdrag!

Det forna enhetsprojektet Sverige spricker upp. Det händer saker när regeringen erbjuder medborgarna mer av äganderätten till den egna plånboken. Denna lilla öppning mot en större personlig ekonomisk frihet rubbar den gamla ordningen där staten ger och medborgarna själva är föremål för omsorg. Egenmakt är kanske inte bara ett ord när allt kommer omkring. Runt 1 700 kronor mer i månaden för låg- och medelinkomsttagare har blivit en verklighet som det blir svårt att backa från. Det tog några år för jobbskattereformen att slå igenom, men nu vet alla att det är regeringens förtjänst att de har fått påökt och den självklara slutsatsen är att det lönar sig mycket bättre att jobba än att inte jobba.

Denna enkla kil in i högskattesamhället är borgerlig politik. Jobbskatteavdraget är regeringens viktigaste insats, och den måste föras vidare, steg för steg, för att upprätthålla den lilla extra frihet som i förlängningen vetter mot ett mera civilt samhälle. Jobbskatteavdraget är incitamentet för arbetslinjen, och arbetslinjen börjar också ta skruv, men vi har väldigt mycket offertänkande att kämpa oss igenom för att på nytt få liv i den autonoma och ansvarskännande medborgaren. Årtionden av socialdemokratisk hegemoni försvinner inte så lätt. Inte heller förväntningarna på den goda staten.

Det är lustigt att befinna sig utanför riksdagen efter att ha varit del av den interna kulturen där. Riksdagen är liksom en anrikning av den goda statens bästa ambitioner. Alla riksdagsledamöter vill gott för alla medborgare, det är ju därför de är där, och det vore döfött att ifrågasätta medborgarnas syn på staten som alla goda gåvors givare. Jag blev överraskad över att i princip alla delade känslan av att inget problem var för litet eller för smalt för att riksdagsledamöterna skulle ge sig hän i kampen för att möta det bland alla de tusentals behov som kan hitta på att uppstå i det svenska vardagslivet.  Det kunde vara inackorderingstillägg, obeställd reklam, konsumentskydd vid köp av flygbiljetter, ventilation av trapphus vid brand, vidareförsäljning av evenemangsbiljetter, arbetsmiljön för barn i förskolan, miljöanpassat resande i myndigheter, id-kortens utformning, reklam till barn, könsdiskriminerande reklam, självmord på internet, parkeringsfrågor, övergivna fordon, rekrytering av deltidsanställda brandmän, apotekens försäljning av teknisk sprit, sommarjobb för gymnasieelever, m m.

Jag har stor respekt för den höviska traditionen i riksdagen, liksom för konsten att tro alla om gott och viljan att hjälpa på alla sätt. Jag omvärderade många av mina egna tidigare något enögda samhällskritiska ståndpunkter och blev rätt god själv.  

Men nu när jag är tillbaka ute i kylan igen kan jag fundera över de incitament för arbete som allianspartierna och regeringen står bakom. De är jättebra, absolut, de är steg på vägen mot en renoverad individualistisk svensk modell av ansvarskännande medborgare. Men faktum är att incitamenten för somliga att bita sig kvar i sjukförsäkringen är ännu större. Det sägs att sjukförsäkringen är ett haveri, men jag delar inte den bedömningen. ”Beviset” är främst ovederhäftiga artiklar i Aftonbladet, men också att så många återvänder till sjukförsäkringen efter att ha gjort en vända i introduktionsprogrammet på arbetsförmedlingen för att de sägs vara så sjuka. Jag skulle vilja säga att incitamenten för människor att hålla fast vid sjukrollen för att inte riskera sin ersättning är en annan stark förklaring. Vissa förtidspensionärer som arbetat tidigare förlorar stort på att ”utförsäkras” eftersom de samtidigt förlorar avtalspensioner och bostadstillägg. Detta gäller ”utförsäkrade” från tidsbegränsad sjukersättning, som alltså inte har visat några tecken på tillfrisknande trots många herrans år i lugn och ro utan tidsgränser, men som bedöms ha viss arbetsförmåga.

Det gäller tyvärr också unga förtidspensionärer mellan 19 och 29 år. De får pengar, men det krävs väldigt lite av dem. Att ställa krav är osvenskt och ”kallt” och att stryka medhårs är varmt och medkännande. Men kunde det uppstå något utrymme för lite sund skepsis mot alla svaga och trötta så skulle det troligtvis vara till gagn för dem.

Till dem som är så psykiskt bräckliga att de inte ens kan sätta på en kastrull med vatten skulle jag vilja säga: Lär er! Ni har allt att vinna på att försöka!

Med fortsatt sänkt skatt på arbete och normala krav på egenförsörjning i första hand kommer nog arbetslinjen att vinna över sjukförsäkringslinjen och därmed också bli en seger för moralen i en återupprättad svensk modell.

Påskupproret igen

Det är fel av diakoner och präster att uppvigla till uppror mot vad de tycker är ogudaktiga regler i sjukförsäkringen. Det är fel för att de hämtar retoriken direkt från partipolitiken på vänsterkanten och ger sig in i en agitatorisk kampanj vars konsekvenser de troligen inte överblickar.  Visst kan de bjuda på medkänsla i kyrkan men de kan inte kräva fortsatt sjukersättning i Guds namn för att underlätta människors vardag.

Vad vet diakoner och själasörjare om sjukförsäkringen? Under reformens första månader förekom tveklöst en rad missgrepp, men reglerna kompletterades förra året. Har upprorsmakarna studerat de förändringar och undantag från ursprungsförslaget som riksdagen införde för mer än ett år sedan? Vet upprorsmakarna vad som gäller?

Sjukförsäkringen är inte ”omänsklig”. Alla som har gått in i den reformerade sjukförsäkringen från början, för två och ett halvt år sedan, vet vad som gäller, vet att ingen som är allvarligt sjuk ”utförsäkras”, vet att de tidiga insatser som görs har till syfte att få dem tillbaka i arbete igen. Det går bra i de allra flesta fall. Nittioåtta procent av alla sjukförsäkringsärenden löper på precis som det var tänkt.

Då kommer nästa viktiga fråga: kan kyrkans folk skilja på sjukförsäkring med sjukpenning och tidsbegränsad sjukersättning? Kritiken mot ”utförsäkringarna” gäller ju i de flesta fall den borttagna tidsbegränsade sjukersättningen. Och det ska erkännas: det har skapat ett mera komplicerat informationsläge än tidigare, och ett mera komplicerat bedömningsläge. Men tidsbegränsad betyder tidsbegränsad, det ligger så att säga i dealen från början. När tiden tar slut inträffar det som kallas ”utförsäkring”.  Men i själva verket är det en ”omförsäkring” eftersom personen förs över till aktivitetsstöd på arbetsförmedlingen.

Sjukförsäkring kan bara den få som haft arbete och inkomst. Det är inkomstbortfallet som är försäkrat. Men tidsbegränsad sjukersättning kunde alla få, även de som inte haft någon anställning i hela sitt liv. Det är förmodligen bland dem som aldrig arbetat man hittar människor som har förlorat si och så mycket på att föras över till arbetsförmedlingen, människor som upplever sig som sjuka, människor som är sjuka, människor som har blivit sjuka av att vara bortsorterade i utanförskap i åratal. Många hade inrättat sitt liv med försörjningen från kassan och blir ett tu tre berövade sin livlina. De upplever tanken på kartläggning av sina möjligheter på arbetsförmedlingen som det mest skrämmande och kränkande som går att hitta på.

Det är dessa människor som äntligen förs fram i ljuset och får en chans till ett liv som striden gäller. Förespråkarna för påskupproret har alltså att precisera sig. Vill de öppna  för obegränsade rättigheter i sjukförsäkringen? Vill de få tillbaka skaror av förtidspensionerade som inte bara underminerar sina egna chanser till ett värdigt liv, utan som också undergräver själva idén att det normala är arbete för en person som har arbetsförmåga.

Jag har respekt för att Sveriges Kristna Råd saknar den gamla sjukförsäkringen, men tro mig när jag säger att den nya tjänar oss alla mycket bättre, i synnerhet på lång sikt.