Bevara välfärden!

Alla vill sjuka människor väl, i synnerhet riksdagens ledamöter som är ansvariga för sjukförsäkringsreformen. Men om de förstår välvilja som att slussa 30-åringar vidare till annan långsiktig försörjning tror jag deras omhändertagandeimpulser lurar dem.

Riksdagen har just debatterat den ekonomiska tryggheten vid sjukdom. Oppositionen dömer inte oväntat ut sjukförsäkringsreformen som arrogant, illegitim och otillräcklig, medan allianspartierna försvarar de bärande principerna, tidsgränserna, den aktiva processen, de tidiga insatserna för att få människor tillbaka till arbete igen.  

Företrädare för båda lägren talar sig varma för hur det allmänna ska fortsätta att försörja människor som når den bortre gränsen i sjukförsäkringen. Frågan som ställs är hur de som aldrig har jobbat och passerat åldersgränsen för förtidspension för unga (30 år) ska kunna fortsätta att få betalt för att vårda sin sociala fobi, trötthet, oro, kraftlöshet? (Som en parentes kan man notera att socialdemokraterna helt har missat att peka ut även den här slutgränsen som grym och som någonting som ”slår blint” och ”drabbar svårt sjuka”.)

Alla vill sjuka människor väl, i synnerhet riksdagens ledamöter som är ansvariga för sjukförsäkringsreformen. Men om de förstår välvilja som att slussa 30-åringarna vidare till annan långsiktig försörjning tror jag deras omhändertagandeimpulser bedrar dem.

Genom en sorts närsynt politiskt ansvarstagande – som nog snarast är till förfång för dem som ska hjälpas - vill somliga utskottsledamöter fortsätta att hålla unga människor under armarna för att de inte ska behöva uppleva något hack i försörjningen från det allmänna när de fyller 30.

Tanken med denna särskilda försörjningsform för unga, aktivitetsersättningen, som infördes 2003, var att unga människor med olika slags funktionsnedsättningar skulle erbjudas olika subventionerade aktiviteter som antogs ha en positiv effekt på deras prestationsförmåga. Det inträffade inte. Effekten uteblev. De unga försörjdes genom sin aktivitetsersättning, det var allt, men illa nog skulle man kunna säga. Drygt 8 000 i månaden kan helt enkelt vara lockande för en ung person.

En utredning gjordes, Brist på brådska (SOU 2008:102) Den kom fram till att aktivitetsersättningen motverkade sina syften. Utredaren ville följaktligen dra in aktivitetsersättningen helt och införa en ny form, sjukersättning för unga, SU, strikt förbehållen det lilla fåtal ungdomar som har en oåterkallelig funktionsnedsättning och som därför aldrig kommer att bli återställda.

De andra unga, till övervägande del med lättare psykiska problem, föreslår utredningen ska tas om hand på Arbetsförmedlingen. Där ska de få förberedande insatser för arbetsmarknaden och arbetspraktik under längre tid, så länge det behövs. Någon kanske undrar över varför de med psykiska besvär över huvud taget ska till Arbetsförmedlingen? Kan de inte få sjukpenning i stället för arbetslivsintroduktion om de är sjuka? Det kan de inte, därför att sjukförsäkringen är baserad på arbete och den som aldrig har arbetat står utanför sjukförsäkringen. De har rätt till garantiersättning, men det är den som upphör vid 30.

I mina ögon är ett visst mått av uppriktighet en mera human inställning till unga med psykiska problem. Det är bättre att försöka få dem att närma sig verkligheten än att fortsätta att bädda upp runt deras sjukdomstillstånd. De curlande föräldrarna till bortskämda ungdomar som vi såg på tv insåg nog till slut att total kravlöshet kanske inte var bästa hjälpen för att få en ung människa på fötter. Det gäller även sjukförsäkringen. Staten bör ha en tydlig förväntan på den enskilde. Bara det faktum att en person kallas till samtal på Arbetsförmedlingen har betydelse för att få den personen in på ett nytt tankespår.

Vill man undvika oro, vill man undvika att störa människors upplevelse av att vara sjuka, vill man skriva av människors egen försörjningsförmåga av omsorg om deras ekonomi, ser man det som ett egenvärde att hålla kvar människor i försörjning från Försäkringskassan? Då är det bara att sätta igång återställarpolitiken, gå tillbaka till långtidssjukskrivningarna, och förtidspensionera på löpande band i den takt socialdemokraterna åstadkom: 73 000 personer om året. Klappat och klart. Inga diskussioner. Försörjningen tryggad.

I så fall väntar ett stort problem för Sverige, ett jättestort problem, nämligen att drivkrafterna för enskilda medborgare riktas tillbaka mot sjukförsäkringen. Tar man sig inte in på arbetsmarknaden får man eventuellt… psykiska problem? Ju svårare det blir att skaffa sig ett jobb för den som är outbildad, oerfaren, omeriterad, desto större blir suget mot kassaförsörjning om den dörren öppnas. Vi såg hur det var. Systemet missbrukades. Vi ser hur sjukförsäkringen sakta men säkert återtar sin egentliga funktion att ge ersättning och trygghet till dem som temporärt inte kan försörja sig själva.

Slutsatserna är att relativt tuffa krav på människor är ett sätt att visa empati. Kravet på dem att ta emot den hjälp som erbjuds för att komma fram till egenförsörjning är empati med respekt. Det är något annat än kassaförsörjning. Riksdagen har ett moraliskt ansvar inte bara gentemot enskilda sjuka utan också för välfärden i stort.

Välfärden och arbetslinjen går hand i hand

Hur går det med samhällsandan om människors agerande eller brist på agerande inte får några konsekvenser?

Och hur är det med gränssnittet mellan politikens makt och mediernas makt? Man kan tycka – jag tycker – att den som frågar ut en politiker skulle ha någon liten tanke på politikernas breda ansvar för landet, för den långsiktiga utvecklingen, för att få människor i arbete hellre än att betala dem för att inte arbeta.

Vad ska man säga om arbetslösa som gått igenom hela arsenalen av insatser i arbetsmarknadspolitiken: fas 1, i form av jobbsökaraktiviteter, arbetslivsinriktad rehabilitering och förberedande utbildningar, och  fas 2 genom arbetspraktik och arbetsträning. De har i princip prövat allt, i åratal, utan framgång, och till slut hamnar de i fas 3.  I fas 3 får de ytterligare en chans att visa sin duglighet genom att arbetsgivaren får betalt för att ta in dem. De får referenser och sysselsättning, och mellan 4 500 och 14 000 i månaden beroende på om de kvalar in i försäkringen genom tidigare arbete eller inte. Arbetsgivaren får 200 kr om dagen i kompensation för att han eller hon ordnar med handledning, stöd och gemenskap.

Denna fas 3 har av riksdagsledamoten Monica Green (S) i plenisalen kallats slaveri, och den eminente utfrågaren Tomas Ramberg i Ekots lördagsintervju hamnade i närheten av det när han beskrev sysselsättningen i fas 3 som oavlönat arbete. Genom sina frågor var han tydlig med att han i princip delade Monica Greens uppfattning: - Vad har arbetslösa för nytta av mellan 2 000 och 9 000 i månaden? (sade han) Varför anställa mig när man kan få mig gratis? Varför får de inte pengar som det går att leva på? Varför nöja sig med något likvärdigt med socialbidrag för att gå till ett jobb? Varför ska man behöva dra ner på sin ekonomiska levnadsstandard?

Där hamnar man i den politiskt intressanta frågeställningen: vad är rätt? vad är fel?

I den anda av socialdemokrati som fortfarande omger oss är svaret på alla Tomas Rambergs frågor att alla människor ska kunna leva som alla andra (på skattebetalarnas bekostnad). De ska vara opåverkade av sin arbetslöshet (och däri ligger också frånvaron av en slutgräns för a-kassan). De ska anställas och få lön som alla andra även om de i åratal visat sig vara icke anställningsbara med normala mått mätt.

Vad skapar det för drivkrafter i ett samhälle om människors agerande eller brist på agerande inte får några konsekvenser? Är det så otänkbart att begära lite positiv respons av människor som fått all den hjälp och fått del av alla de insatser som fas 1 och 2 erbjuder? Det är min fråga.  

Den som hamnar i fas 3 kommer in på en arbetsplats, får en sysselsättning, får struktur på sitt liv, får en språngbräda för att komma vidare, fattar vilken frihet arbete och egen försörjning innebär jämfört med åtgärderna. Socialdemokraterna sjunger ju om det egna ansvaret för att utverka den friheten… ”slav stå upp för att slå dig fri”. De sjunger inte: ge mig en genomsnittlig levnadsstandard på andras bekostnad.

Då kommer jag till nästa problem som är gränssnittet mellan makten politik och makten medier.

Politiken redogör för avsikterna med sina reformer. Hillevi Engström, arbetsmarknadsministern, gav utredande och klargörande svar på Tomas Rambergs frågor. Hon förklarade gång på gång på vad sätt många enskildheter i a-kassan är delar av en helhet som syftar till att främja arbetslinjen.  Vi har en mycket generös a-kassa i ett OECD-perspektiv, skattefinansierad till 70 %, med 60 miljarder, av vilka hälften går till åtgärder. Taket i försäkringen är inriktat framför allt på dem med låga inkomster, och kan behöva ses över. Premien i försäkringen följer risken, olika hög för olika risk. Avgifterna är en drivkraft till arbete på samma sätt som jobbskatteavdraget är det.

Man kan tycka – jag tycker – att utfrågaren av en politiker skulle ha någon liten tanke på politikens komplicerade roll i ansvaret för landet, i ansvaret för den långsiktiga utvecklingen, i ansvaret för att få människor i arbete hellre än att betala dem för att inte arbeta. Man kan också tycka att utfrågaren skulle tänka igenom vilket budskap han kommer att förmedla med sina frågor och akta sig för populism. Är det fortfarande rimligt i ett statsfinansiellt perspektiv på lång sikt att göra sig till tolk för utökade utgifter i socialförsäkringarna (dit a-kassan brukar räknas). Är det helt otänkbart att begära att medierna i någon mån delar ansvaret för landet?

Ekots lördagsintervju är det bästa vi har av seriös samhällsinformation på Sveriges Radio. Tomas Ramberg är den smidigaste och samtidigt intelligentast skoningslösa utfrågare vi har. Han lyssnar och för samtalet framåt, han vänder och vrider på frågeställningarna och ställer de frågor som grundar sig i kännedom om vilka de ömma punkterna är. Han om någon borde vara vaksam på att inte falla in i den snällism som nu utgör socialdemokratins interna problem i relation till ett modernt samhälles krav.

Skulle vi ta ansvar för landet?

Skulle vi i Sverige ställa upp för landets bästa på det sätt estländarna gjorde när den stora krisen drabbade dem för ett par år sedan?

Det blev inga kravaller i Estland när landets ekonomi och människors privatekonomi störtdök, fast arbetslösheten sköt i höjden, bankerna sviktade och den stora permafrosten lade sig över landet. Varför tog estländarna den nödvändiga hästkuren med sådant jämnmod? … medan greker och fransmän sprang ut på gatorna och gapade för full hals när deras länder såg sig tvungna att höja pensionsåldern eller, som i Grekland, gå till roten med det sjuka för att minska gigantiska budgetunderskott.

Det sammanfattande svaret är att estländarna är luttrade. De har sett värre tider. De förstår konceptet ”det finns inga pengar”.

Jag hade fördomar om Estland. De baltiska staterna tänkte jag, same shit, fattiga kusiner från landet som i övermod tagit sig vatten över huvudet och nu kämpade för livet. Under ett två dagars besök på nyhetsredaktioner, it-företag, tankesmedjor och i samtal med regeringsföreträdare i parlamentet har jag upptäckt att Estland är ett skandinaviskt land snarare än ”Baltikum”. Estland är en väldigt framåt finländsk lillasyster, skulle man kunna säga, som går över till Euron vid årsskiftet, som är världens främsta IT-land, som har världens bästa föräldraförsäkring, och som är ett av de tre länder i EU som har ett budgetunderskott under 3% av BNP. De andra två är Sverige och Luxemburg. Vi har Anders Borg, Luxemburg har alltid legat bra till, men Estland stod vid randen av ett stup för bara något år sedan. Vad är det estländarna har lyckats med och varför?

Chefredaktören för estniska DI, (Äripäev på estniska) sade att estländarna har en förmåga att återupprätta både sig själva och landet. Individen förbands med landet.

Levnadsnivån har sjunkit, men den har sjunkit för alla. Alla har fått en sänkning av lönerna med minst tio procent, även premiärministern. Inga starka fackföreningar, vilket lät som en fördel, men där finns något annat, en tillit till nationens samlade förmåga och därmed en förklarlig sammanhållning.

Ett skäl till lugnet på gatorna när krisen var som värst förklarades med de förödande sammandrabbningar estländarna hade i färskt minne från striden om den ryska statyn. Detta monument av en rysk soldat hade rests till minne av ryssar som stupat i kriget. Statyn skulle flyttas från en park mitt i Tallin till ett centralt blickfång på en vacker kyrkogård i utkanten av staden. Vacker, säger jag för jag var där och såg den. Men för ryssarna var flytten en skymf.

Deras upprördhet orsakade nästan inbördeskrig. Av en befolkning på 1,3 miljoner är 950 000 ester och resten ryssar. (Ja, Estland har bara 1,3 miljoner invånare!)

Butikerna omkring parken slogs söner och plundrades. Oförsonligheten var total. Det var påkar och stenkastning på gatan, och cyber-krigföring i rymden mot landets infrastruktur. Alla ester i Tallin fick ett SMS från regeringen med uppmaning om att hålla sig lugna, att stanna hemma, att inte förvärra situationen. Estland är världsledande på on-line-tjänster och med en befolkning som liksom ryms i fickan ligger naturligtvis en sådan direktkontakt nära till hands. 

Cyber-kriget avvärjdes genom att alla inflöden utifrån in till Estland stängdes ner.  Drabbningarna om statyn inträffade 2008, samma år som det ekonomiska störtloppet utför började världen över. Inte undra på att esterna hade fått nog av gatubråk.

Arbetslösheten steg till uppemot 20% under krisen. Vi träffade Swedbank. Vad gjorde Swedbank med bostadslånen? Människor kunde inte betala, men Swedbank hade inget intresse av att bli sittande med en massa hus som inte skulle gå att sälja, så människor fick göra upp om en avbetalningsplan på lång sikt, och fick använda sina knappa resurser till att betala el och värme. Ett beslut som förmodligen också hänger ihop med tilliten i systemet som i sin tur underlättas av att det mesta går att överblicka.

Arbetslösheten är fortsatt hög, ca 12%, men som helhet blev inte de ekonomiska problemen fullt så allvarliga som i Lettland och Litauen, eftersom Estland hade byggt upp en reservfond av sparande på 20 miljarder EEK under de goda åren dessförinnan (ca 12 miljarder SEK).

Födelseunderskottet var ett problem och för att stimulera barnafödandet hade regeringen tidigare gått ut med ett erbjudande som blev ett alternativ till arbetslöshet för många kvinnor. Jag trodde vi hade världens bästa föräldraförsäkring, men Estland har tre års föräldrapenning, mest för mödrar, med hundra procents ersättning i ett år, på villkor att ansökan görs via nätet. Resultatet är att befolkningstillväxten har gått från 1,2 barn per kvinna till 1,7 på fyra år, och alla ansöker on line.

Estland styrs av en borgerlig koalitionsregering med egen, knapp, majoritet. De har platt skatt på 21%, ja egentligen två nivåer av platt skatt. De med låga inkomster har ingen skatt alls.  Ovanpå den platta skatten har de sociala avgifter på 33%, ungefär som vi, av vilket det mesta, 21%, går till pensioner (jämfört med 10,71% hos oss). Det råder politisk koncensus om on-line-policyn i Riigikogu, riksdagen. Medborgarna kan utnyttja sin rösträtt on line, vilket 16 procent gjorde av ett valdeltagande på 60 procent. Varje polisbil i landet är utrustad med en dator uppkopplad on line, vilket har en självdisciplinerande effekt på laglydigheten. Inför valet i mars nästa år diskuteras den fortsatta IT-utvecklingen i landet. Estland strävar efter att få EU:s nya IT-myndighet (i konkurrens med Frankrike). Fick jag råda skulle Estland få den.

Jag lämnade Estland upplivad av framåtandan och av det faktum att Estland - till dels, ska jag säga - visat sig vara det föregångsland som är vårt moderata motto för Sverige. Min fråga inledningsvis var om vi skulle kunna samverka omkring nödvändiga uppoffringar för vårt lands bästa på samma sätt som befolkningen i Estland gjort? Har vi reminiscenser kvar av kvaliteter som anspråkslöshet, envishet och den sorts jävlar anamma som rår på svårigheter? Kanske. Vi är ju oprövade på den punkten. Ingen begär uppoffringar av oss. Och med sammanhållningen är det väl si och så. Men vi tar ett större personligt ansvar, och förhoppningsvis kan vi träna bort våra reflexmässiga krav på att politiken ska in och peta i allting alltid.